Detta inlägg har inget med hästar att göra direkt, men ett ämne jag skrev mycket om på min gamla blogg, nouw.com/gabbi.
Jag bläddrade igenom min gamla blogg för några dagar sedan, och har inte insett förrän nu hur mycket mitt mående faktiskt har ändrat sedan jag skrev där. Visst blir jag fortfarande ovanligt snabbt slut i kroppen, men det blir bättre och bättre hela tiden. Jag är inte frisk, men jag är på väg att bli mitt riktiga jag igen. Visst finns ångesten alltid där, men inte så stark som då, och jag kan nu börja se framåt mer, då ville jag inte alls se framåt. Jag visste då knappt hur jag skulle orka ta mig genom dagen, men idag så kan jag stiga upp och ändå känna mig helt okej. Trött, men okej. Jag är fortfarande inte lycklig, men jag kan vara glad på riktigt och ha roligt på riktigt nu, till skillnad från för 6 månader sedan. Jag går inte ångestfri någon dag, men oftast kan jag hantera det. Jag har orkat ta tag i att söka egen lägenhet, flyttat och klarar av att städa och hålla den i skick. Det skulle jag aldrig ha klarat av i somras. Jag orkar med vardagliga sysslor, jag orkar vara social, men jag blir fortfarande utmattad mycket snabbare än förr och orkar inte alls hålla på som då. Men nu när mitt psykiska mående har blivit bättre så kan jag fokusera på att vila upp kroppen så den kommer ikapp. Lär ta ett tag innan jag blir helt frisk igen, men jag känner att jag kan fungera som en riktig människa nu. Visst har jag mina sämre dagar då jag inte orkar med nånting och ångesten hänger över mig som ett svart moln och trycker ner mig helt, men de blir färre. Jag har inte tänkt på det förr, men så är det. Ett utdrag från ett inlägg jag skrev: "Det gör ont. På utsidan kan jag verka som vanligt, på utsidan verkar jag glad. Men inombords är det kaos. Jag önskar att detta bara skulle vara en mardröm, att jag ska vakna upp och allt är som förr. Men nej. Folk går igenom liknande hela tiden, så varför reagerar jag på detta sätt? Varför ska ångesten ta över mig? Varför kan jag bara inte rycka upp mig och acceptera läget?" Det är inte kaos inombords längre. Jag har lite på klart vem jag är, men jag är inte lycklig. Men det betyder ju inte att jag är helt missnöjd. Jag har nu accepterat läget och mår okej. För varje dag känner jag nu att jag kommer närmare det jag vill, att bli helt frisk. Det kan ta månader, det kan ta år, men det kommer. Såhär kunde jag inte tänka för några månader sedan. Jag har börjat lära känna mig själv igen, smått. Och vet ni vad jag har gjort nu? Jo, sökt ett fast jobb. Jag har orkat söka ett jobb, och det är just det som är ett av mina mål, att börja jobba igen. Jag är trött på att vara sjukskriven. Jag är trött på att inte orka, att inte vara frisk. Du ska inte skämmas för att du mått/mår psykiskt dåligt. Det är inget ämne som är tabu, accepterar inte andra dig för det, deras problem, inte ditt. Men jag har haft turen att ha kvar mina vänner, och de har accepterat mig och behandlat mig precis som då jag mådde bra. Såna personer är värda guld, alla som inte accepterar dig kan du skita i. Här är några inlägg från gamla bloggen som beskriver mina dåvarande känslor bra: Bort ångest, bort Motgångar på löpande band käns det som ibland Söndagen skyndade förbi Ur min skalle: När tankarna skenar iväg ibland
0 Kommentarer
Här kommer ett personligt inlägg. Kopierat från min gamla blogg.
Tänkte ta och berätta lite om selektiv mutism och hur det kändes för mig att ha det. Jag har själv inte selektiv mutism längre, det gick om när jag började 7an, för 10 år sen, men några vaga minnen har jag ändå. Jag börjar med lite fakta: (källa: Wikipedia) Selektiv Mutism är en psykisk störning. Den upptäcks oftast när barnet i fråga börjar i skolan. Först kan selektiv mutism misstas för en ordentlig blyghet men är mycket mer än så. Det är inte så att den som lider av selektiv mutism väljer att vara tyst i vissa situationer, utan stark ångest tvingar en att vara tyst. Det betyder inte att man har problem med språket, stammar eller problem med talandet, utan man är tyst i te.x. skolan för att man lider av social fobi. Hemma och i trygga miljöer eller med trygga personer pratar en person med selektiv mutism som alla andra och fungerar normalt. Vissa med selektiv mutism pekar och visar vad man menar, andra är uttryckslösa och orörliga tills någon gissat sig till det rätta. Några kan svara på frågor som kräver korta svar från vuxna, men inte prata med jämnåriga. Hur upplevde jag selektiv mutism? Min synvinkel Nu ska jag ta och tänka riktigt och försöka komma ihåg så mycket som möjligt, men många saker har jag förträngt. Jag var tyst från förskolan-åk6, hela lågstadiet alltså. Jag spände mig nästan konstant och det var jobbigt när någon frågade något av mig. Jag kommunicerade genom att visa, peka, mima och nicka. Jag kommunicerade också mycket genom att skriva. Att ha en vikarie var alltid ett helvete, och när det bytte skolhälsovårdare så gick jag och oroade mig för hur jag skulle kommunicera med henne och vad de skulle tänka när jag inte pratade. Och att någon frågade varför jag inte pratade var jobbigt, för jag visste ju inte varför det inte bara var att prata för mig. Många gånger hade jag också ångest när det var en ny taxichaufför och man var tvungen att säga var man skulle av. Enkla saker var svåra för mig och gjorde mig illamående. Jag oroade mig också mycket för vad jag skulle göra om jag tappade bort nåt, om jag hade problem med nåt eller behövde hjälp. Jag oroade mig för hur jag skulle säga till om det i så fall. Jag kände mig dum många gånger och önskade att jag skulle kunna prata, men det gick bara inte. Ständigt var jag på helspänn och hade oroskänslor. Vissa trodde att jag inte gillade dem för att jag inte pratade, men så var ju inte fallet. Men hur skulle jag förklara? Fyran var det värsta läsåret, för jag har nästan inga minnen från det. Det var jobbigt när folk inte förstod vad jag menade och jag försökte komma på sätt att förklara saker på så att de skulle förstå, kände mig dum i såna situationer. En vikarie hade inte blivit informerad om att jag var tyst så denne trodde att jag hade en hörselskada och undrade om jag kunde teckenspråk. Fast jag hörde ju hur bra som helst, men hur skulle jag förklara det? Det var en mardröm men jag kom mig igenom skoldagen, men det var jobbigt. När en förälder var med i skolan pratade jag som vanligt och var avslappnad och som alla andra. Och att uppträda på julfesten hade jag heller inga problem med. Jag tror att i 5-6 var jag tyst mest för att jag alltid varit det och var rädd för hur folk skulle reagera om jag plötsligt talade, så det var tryggast för mig att fortsätta vara tyst. Hade fortfarande stark ångest då också i många situationer. När jag gick i 2an eller 3an började jag prata i situationer utanför skolan, vilket jag inte gjorde före det om jag var till en kompis t.ex. När jag började 7an och for till högstadiet och det blev miljöombyte började jag att prata och härifrån gick det bara framåt sen. Jag har inte så mycket minnen kvar så det kanske inte blev riktigt bra förklarat, men det är så mycket som jag förträngt och många känslor och situationer jag har glömt. Är tacksam för min barndomsvän jag haft alla åren och vi har fortfarande lika kul som vanligt när vi umgås. Har trots detta aldrig varit utan vänner. Till sist vill jag rikta kritik till viss personal i lågstadieskolan jag gick på: Jag har gått vidare i livet och min lågstadietid påverkar inte mig idag på det sätt det fanns risk att det skulle göra, snarare har det gjort mig starkare och jag VET nu vad som är rätt och fel. Vilket har gjort att jag idag säger till om jag ser orättvisa och om någon blir illa behandlad. Jag håller inte tyst längre. Jag har insett att sättet vissa i personalen skötte allt på är FEL. Görs det på samma sätt idag då allt går att googla är det bara vridet. Finns inga ursäkter längre att ta reda på fakta eller skaffa sig kunskap om diverse diagnoser. Det kommer att komma fler elever med selektiv mutism eller andra diagnoser som kräver specialupplägg, och då är det skolans skyldighet kan jag tycka att skaffa sig kunskap så eleven får rätt hjälp och en så bra upplevelse i skolan som möjligt. Alla är inte som jag, alla kan inte släppa lågstadietiden och bli en starkare person. Varför mår så många dåligt idag? Vi måste förstå att alla är olika och tänka på hur vi uttrycker oss, det pratas ofta om att vi ska acceptera de som är annorlunda, men vad jag upplever så funkar det inte alltid så i praktiken. Varför lever inte vissa som de lär? Det är inte bara de "duktiga som har lätt för skolan" som spelar roll. Varför ska ens alla bedömas efter en viss plan. Varför får inte de som behöver alla gånger den hjälp de borde ha rätt till? Varför tar inte alla reda på hur den du har att göras med känner och tänker? Alla borde ha rätt att få en bra skoltid och en bra upplevelse. Det pratas hit och dit om hur bra det ska göras för alla som behöver någon typ av stöd, men åtminstone då jag gick i lågstadiet, då jag började 4:an för 14 år sedan fungerade det inte. Och jag hoppas att det fungerar bättre idag, det är så löjligt enkelt att googla så att komma med en ursäkt att det inte finns "resurser att få all information" i dagens läge är bara idiotiskt. Sorgligt med sant. Det hänger på DIG om du bryr dig eller inte. Och nej, jag är inte lärare, skolpersonal eller ens intresserad av jobb inom den sektorn, så kanske jag "inte ska uttala mig om andras jobb"... Men vet ni vad, jag var utsatt för den okunskapen så jag tänker banne mej uttala mig. Vad som tycks om det får nån annan stå för, dehär är min åsikt och den står jag för. Ha en fin dag alla och tänk på att annorlunda inte är nåt dåligt :) Hej och glad vändag på er!
Förkylningen är lite bättre idag, så ska se om jag orkar ta och skritta Cadi barbacka lite senare. Fortfarande väldigt trött dock, men kanske jag piggnar till när jag kommer mig ut. Nåt jag skrivit en del om på min andra blogg, som för övrigt inte blivit uppdaterad på en tid, är psykisk ohälsa. Det är nåt jag hittills inte tagit upp här, men jag har en ångest som gör sig ordentligt påmind i perioder. Har haft en otroligt bra period nu, men känner att det gör sig påmind nu. I korthet om det så började allt i somras när en hastig förändring skedde i mitt liv, nämligen ett långt förhållande tog slut. Men det är inget jag tänker säga något desto mera om, ingen som gjort något fel och vi är riktigt goda vänner nu och inga känslor finns ouppklarade. Grunden till min psykiska ohälsa kommer från längre bak och inget som endast dykt upp p.g.a vad som hände i somras. Och hästarna har varit det som hållit mig på benen. Samma sak nu. Trots att mitt hästintresse var så gott som borta under några år är det hästarna som får mig att stiga upp på morgonen nu. Vill inte ens veta hur allt skulle ha varit just nu om jag inte haft dem. Jag har perioder som jag bara klarar av att ligga i sängen en hel vecka för att ångesten är så stark, men tack vare hästarna kan jag ändå komma mig upp en vända om dagen för att mata dem. Att planera ridpass, rida, träna Rusin och koncentrera mig på vart jag vill nå med hästarna får mig att glömma ångesten för en stund. Därför har jag dagar då jag planerar hur jag vill utveckla stallet, framtidsdrömmar med hästarna. För jag har otroligt svårt just nu att se framåt på något annat, utöver hästarna orkar jag inte se framåt eftersom allt förändrades. Denna blogg är också något som driver mig. Eftersom hästar är något som ligger mig varmt om hjärtat är denna blogg så otroligt rolig att skriva. Och att kunna nå ut med mina erfarenheter, åsikter och kunskaper till andra är något som jag nu brinner för. En liten verksamhet där jag kan ta emot och lära barn och unga att rida och ta hand om hästar skulle vara rolig att driva. Att visa hur otroligt lugnande det kan vara att umgås med hästar. Men om det någon gång kommer att bli verklighet vet jag inte. Men jag kan ju se vart mina planer leder. Tack vare hästarna har jag inte deppat ihop helt utan jag har flera dagar som jag mår bättre nu än vad jag hade för några månader sedan, och allt tack vare mina hästar, men även mina vänner och min exsambo. Trots att de dåliga perioderna kommer så vet jag att det bara blir bättre och bättre. Jag blir även fort utmattad ännu, men att vara i stallet laddar mina batterier och där så kan jag bara vara. Bara slappna av och koppla bort alla negativa tankar en stund. Så jag tror att hästarna kan få mig att komma tillbaka 100% igen en dag och att jag kommer att få må bra igen. Det är målet. Psykisk ohälsa är inget roligt men tyvärr alltför vanligt, och lite "tabu" att prata om. Jag hade inte tänkt skriva om psykisk ohälsa på denna bloggen alls, men jag känner att det kan vara bra att skriva om hur det verkligen är så även jag visar att allting inte alltid är så lätt och positivt., och visa att jag inte alltid mår så bra som det kanske framstår. Och för att någon annan kanske ska känna igen sig och veta att man inte är ensam om att må dåligt psykiskt och kanske ibland bara vilja skita i allt. Detta inlägg var inte planerat, men jag kände för att skriva det nu. För just nu är ångesten värre, men jag ska knuffa undan den och ta mig i stallet och bara fokusera på hästarna även om jag bara känner för att dra täcket över huvudet och strunta i allt idag. Och trots allt så är detta min vardag ibland. Har ytterligare ett inlägg planerat idag och eventuellt också ett stallinlägg. Ta hand om er och hoppas ni får en fortsatt bra kväll! |
Om bloggenPå denna hästblogg får ni följa med mig i vardagen med psykisk ohälsa, egna hästar och eget stall. Kommer inte att försköna något utan ni kommer att få se verkligheten när allt går bra som dåligt. Och att inte prata om när saker går sönder och behöver repareras... Men jag kommer ju också såklart att bjuda på allt det positiva som ett eget litet stall innebär, och bjuda på tips om ridövningar, fakta, stalltips, visa min utrustning, lite DIY av träningsmaterial och alternativ när man inte har tillgång till ridbana och såklart utvärdering av träningspass. Och kommer bjuda på allt med en gnutta humor. En riktig hästig blogg helt enkelt! Arkiv
Augusti 2018
Kategorier
Alla
|