Här kommer ett personligt inlägg. Kopierat från min gamla blogg.
Tänkte ta och berätta lite om selektiv mutism och hur det kändes för mig att ha det. Jag har själv inte selektiv mutism längre, det gick om när jag började 7an, för 10 år sen, men några vaga minnen har jag ändå. Jag börjar med lite fakta: (källa: Wikipedia) Selektiv Mutism är en psykisk störning. Den upptäcks oftast när barnet i fråga börjar i skolan. Först kan selektiv mutism misstas för en ordentlig blyghet men är mycket mer än så. Det är inte så att den som lider av selektiv mutism väljer att vara tyst i vissa situationer, utan stark ångest tvingar en att vara tyst. Det betyder inte att man har problem med språket, stammar eller problem med talandet, utan man är tyst i te.x. skolan för att man lider av social fobi. Hemma och i trygga miljöer eller med trygga personer pratar en person med selektiv mutism som alla andra och fungerar normalt. Vissa med selektiv mutism pekar och visar vad man menar, andra är uttryckslösa och orörliga tills någon gissat sig till det rätta. Några kan svara på frågor som kräver korta svar från vuxna, men inte prata med jämnåriga. Hur upplevde jag selektiv mutism? Min synvinkel Nu ska jag ta och tänka riktigt och försöka komma ihåg så mycket som möjligt, men många saker har jag förträngt. Jag var tyst från förskolan-åk6, hela lågstadiet alltså. Jag spände mig nästan konstant och det var jobbigt när någon frågade något av mig. Jag kommunicerade genom att visa, peka, mima och nicka. Jag kommunicerade också mycket genom att skriva. Att ha en vikarie var alltid ett helvete, och när det bytte skolhälsovårdare så gick jag och oroade mig för hur jag skulle kommunicera med henne och vad de skulle tänka när jag inte pratade. Och att någon frågade varför jag inte pratade var jobbigt, för jag visste ju inte varför det inte bara var att prata för mig. Många gånger hade jag också ångest när det var en ny taxichaufför och man var tvungen att säga var man skulle av. Enkla saker var svåra för mig och gjorde mig illamående. Jag oroade mig också mycket för vad jag skulle göra om jag tappade bort nåt, om jag hade problem med nåt eller behövde hjälp. Jag oroade mig för hur jag skulle säga till om det i så fall. Jag kände mig dum många gånger och önskade att jag skulle kunna prata, men det gick bara inte. Ständigt var jag på helspänn och hade oroskänslor. Vissa trodde att jag inte gillade dem för att jag inte pratade, men så var ju inte fallet. Men hur skulle jag förklara? Fyran var det värsta läsåret, för jag har nästan inga minnen från det. Det var jobbigt när folk inte förstod vad jag menade och jag försökte komma på sätt att förklara saker på så att de skulle förstå, kände mig dum i såna situationer. En vikarie hade inte blivit informerad om att jag var tyst så denne trodde att jag hade en hörselskada och undrade om jag kunde teckenspråk. Fast jag hörde ju hur bra som helst, men hur skulle jag förklara det? Det var en mardröm men jag kom mig igenom skoldagen, men det var jobbigt. När en förälder var med i skolan pratade jag som vanligt och var avslappnad och som alla andra. Och att uppträda på julfesten hade jag heller inga problem med. Jag tror att i 5-6 var jag tyst mest för att jag alltid varit det och var rädd för hur folk skulle reagera om jag plötsligt talade, så det var tryggast för mig att fortsätta vara tyst. Hade fortfarande stark ångest då också i många situationer. När jag gick i 2an eller 3an började jag prata i situationer utanför skolan, vilket jag inte gjorde före det om jag var till en kompis t.ex. När jag började 7an och for till högstadiet och det blev miljöombyte började jag att prata och härifrån gick det bara framåt sen. Jag har inte så mycket minnen kvar så det kanske inte blev riktigt bra förklarat, men det är så mycket som jag förträngt och många känslor och situationer jag har glömt. Är tacksam för min barndomsvän jag haft alla åren och vi har fortfarande lika kul som vanligt när vi umgås. Har trots detta aldrig varit utan vänner. Till sist vill jag rikta kritik till viss personal i lågstadieskolan jag gick på: Jag har gått vidare i livet och min lågstadietid påverkar inte mig idag på det sätt det fanns risk att det skulle göra, snarare har det gjort mig starkare och jag VET nu vad som är rätt och fel. Vilket har gjort att jag idag säger till om jag ser orättvisa och om någon blir illa behandlad. Jag håller inte tyst längre. Jag har insett att sättet vissa i personalen skötte allt på är FEL. Görs det på samma sätt idag då allt går att googla är det bara vridet. Finns inga ursäkter längre att ta reda på fakta eller skaffa sig kunskap om diverse diagnoser. Det kommer att komma fler elever med selektiv mutism eller andra diagnoser som kräver specialupplägg, och då är det skolans skyldighet kan jag tycka att skaffa sig kunskap så eleven får rätt hjälp och en så bra upplevelse i skolan som möjligt. Alla är inte som jag, alla kan inte släppa lågstadietiden och bli en starkare person. Varför mår så många dåligt idag? Vi måste förstå att alla är olika och tänka på hur vi uttrycker oss, det pratas ofta om att vi ska acceptera de som är annorlunda, men vad jag upplever så funkar det inte alltid så i praktiken. Varför lever inte vissa som de lär? Det är inte bara de "duktiga som har lätt för skolan" som spelar roll. Varför ska ens alla bedömas efter en viss plan. Varför får inte de som behöver alla gånger den hjälp de borde ha rätt till? Varför tar inte alla reda på hur den du har att göras med känner och tänker? Alla borde ha rätt att få en bra skoltid och en bra upplevelse. Det pratas hit och dit om hur bra det ska göras för alla som behöver någon typ av stöd, men åtminstone då jag gick i lågstadiet, då jag började 4:an för 14 år sedan fungerade det inte. Och jag hoppas att det fungerar bättre idag, det är så löjligt enkelt att googla så att komma med en ursäkt att det inte finns "resurser att få all information" i dagens läge är bara idiotiskt. Sorgligt med sant. Det hänger på DIG om du bryr dig eller inte. Och nej, jag är inte lärare, skolpersonal eller ens intresserad av jobb inom den sektorn, så kanske jag "inte ska uttala mig om andras jobb"... Men vet ni vad, jag var utsatt för den okunskapen så jag tänker banne mej uttala mig. Vad som tycks om det får nån annan stå för, dehär är min åsikt och den står jag för. Ha en fin dag alla och tänk på att annorlunda inte är nåt dåligt :)
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Om bloggenPå denna hästblogg får ni följa med mig i vardagen med psykisk ohälsa, egna hästar och eget stall. Kommer inte att försköna något utan ni kommer att få se verkligheten när allt går bra som dåligt. Och att inte prata om när saker går sönder och behöver repareras... Men jag kommer ju också såklart att bjuda på allt det positiva som ett eget litet stall innebär, och bjuda på tips om ridövningar, fakta, stalltips, visa min utrustning, lite DIY av träningsmaterial och alternativ när man inte har tillgång till ridbana och såklart utvärdering av träningspass. Och kommer bjuda på allt med en gnutta humor. En riktig hästig blogg helt enkelt! Arkiv
Augusti 2018
Kategorier
Alla
|