Nu kommer vi till den tiden då gräset börjar ta fart och hästarna så småningom börjar sätta på sig sommarhull.
Men något som är viktigt är att inte låta hästen bli fet, och hur får vi ner en fet häst i vikt på bästa sätt? Kan säga att jag har erfarenhet av feta hästar och nackdelar med fetma hos häst. Cadi var fet en längre tid och då var problemet fri tillgång på hö och kraftfoder fast hon knappt motionerades, vilket är så fel det kan bli i princip, för hon är ingen svårfödd häst. Det som är allra viktigast när hästen ska bantas är motion. Men är hästen inte tränad så ska den ju inte sättas i hårdträning direkt utan börja lugnt. Långa, raska promenader med lugn trav varvat med skritt, helst ute i skogen. Börja med 30 min och öka successivt. Och såklart spelar ju även fodermängden en roll. Grovfoder och framförallt stråfoder är viktigt för hästen. Eftersom hästen är grovtarmsjäsare och producerar magsyra konstant ska den inte gå flera timmar utan mat utan behöver ha något att tugga på hela tiden. Fri tillgång är inte att rekommendera men ge små kontrollerade givor och ofta. Fodra ur ett småmaskigt hönät så hästen har att sysselsätta sig längre alternativt blanda ut med näringsfattigt stråfoder eller halm. Kraftfoder går helt bort, endast nödvändigt tillskott bör ges. Bra med grovfoderanalys så du vet vad som behövs. Färdigfoder ska absolut inte användas. Även om färdigfoder innehåller mineraler hästen behöver så ger det mycket extra som är helt onödigt. Många gånger behöver det ges så stor mängd av färdigfodret för att fylla behovet av mineraler som saknas i grovfodret så hästen får i sig onödigt med energi, vilket gör mer skada än nytta. Sen gäller det att ha tålamod, det är inte bra för hästen att gå ner för hastigt heller och minska inte fodret för plötsligt. Trappa ner successivt.
0 Kommentarer
Hejsan! Nå nu är jag tillbaka igen. Har hittills idag varit och besiktat bilen som inte for igenom. Bara att fixa och sen på återbesiktning då... Men tänkte ta och hoppa direkt in i en fundering som jag börjat tänka på, återigen efter något jag läst i en grupp på facebook och vissa kommentarer under inlägget. Jag har skrivit ett liknande inlägg förr, alltså kommer jag att ta upp om utrustningen än en gång. Denna gång kommer jag att fokusera på utrustningen generellt och hur användandet påverkar hästen, tänker vi på varför vi använder en viss utrustning te.x.? Tänker vi på hur den påverkar hästen och är vi insatta i hur hästens nerver faktiskt går? Träns, nosgrimmor och bett finns i mängder och i alla möjliga utformningar och funktioner. Standard är väl ändå ett vanligt tränsbett och ett träns med aachengrimma , i alla fall är det vad jag oftast sett användas på ridskolor åtminstone. Och tränsbettet är ju ett av de snällaste betten på marknaden. Men när vi väljer utrustning, tänker vi på VARFÖR och HUR det påverkar hästen? Jag menar, vi fokuserar lite på snokremmen, vad är egentligen vitsen med snokrem som alla aachengrimmor har? Det är jättevanligt att det används snokrem, men har du tänkt på syftet med den? Visst kanske den håller bettet mer stilla, men i så fall om hästen föredrar bett som hålls stilla i munnen kanske vi skulle se på fullcheek eller bett med utformningen att ligga still. Jag har själv använt snokrem och nästan alla andra hästar jag ridit har haft snokrem. Men varför? Använder vi det för "att det hör till", "många har det", "bettet ska ligga mer stilla", "för att hindra hästen från att gapa" eller "min häst funkar bra på det"? Jag använde snokrem för att det fanns på tränset och många andra använde den. Men jag reflekterade aldrig över varför jag använde den. När jag började fundera mera på faktiska funktionen så tog jag bort den, och jag märkte ingen skillnad. Så varför ska jag ha en extra rem då om den ändå inte gör nån nytta? Hästen ska kunna gapa, för låter vi den inte det så snarare döljer vi ett problem istället för att ta reda på varför. Varför ska hästen inte få gapa eller gäspa när vi rider? Jag tycker att vi alla borde fundera på varför varje gång vi använder nån utrustning, även om vi använt den i åratal. Dessutom skiljer åsikter från fakta. Vi kan ha en åsikt om att snokremmen är bra för då känns hästen bättre för oss ryttare och den gapar inte när vi rider. Men fakta är att hästen oftast gapar för att visa obehag, men den kan ju inte visa när den känner obehag när vi hindrar den med en rem. Vilket då upplevs som bättre för ryttaren... Vanligt med en aachengrimma (aachen = engelsk nosgrimma + snokrem) är ju också att den trycker på nerver som ger hästen obehag. Därför hästen ofta vill klia sig mot något efter att man ridit. Sen är det ju rätt traditionellt att spänna en nosgrimma som man enligt konsten "ska", två fingrar mellan nosrygg och grimma. Tänk noga efter, hur mycket kan en häst gapa då? Inte mycket. Själv spänner jag alltid så att Cadi kan gapa, mina snokremmar använder jag bara som delta när jag leder eller knyter fårgrimmor av. Rusin har jag ingen nosgrimma åt. Sedan finns det ju många andra nosgrimmor också, och te.x pullarnosgrimman kan jag själv tycka att verkar lite mer anatomisk. Men fakta är ju att den också på sitt sätt hindrar hästen från att gapa. Jag själv älskade pullarnosgrimman förr, använde en så sent som i höstas, men när jag riktigt börjat fundera så slopade jag den också, även om jag tycker att de är snygga. Remont är ju i princip som en enda snokrem bara, hästen kan inte öppna munnen. Anatomiska träns finns i dagsläget också. När jag började rida kan jag inte minnas att såna fanns, åtminstone inte till oss amatörer. Micklem och PS är de mest populära. Dessa framställs ju som fantastiska träns som inte ska trycka på nerver, och jag köper faktiskt en del av det. Micklem finns faktiskt på min "vill ha"-lista, skulle vara intressant att prova ett, men tyvärr är de så förbannat dyra. Enda jag funderar på är remmen som går under hakan på hästen. Den trycker ju inte på några nerver, men den hindrar ju hästen från att gapa, tror jag i alla fall. Ska inte uttala mig då jag inte är så insatt. PS of Sweden måste jag säga att jag är mer skeptisk till. Nackstycket kan jag tycka är bra då det är brett och fördelar trycket på nerverna bättre, men övrigt på tränset? Många av deras modeller har ju snokrem och påminner annars om många andra träns som finns på marknaden. Kanske det inte ger samma tryck som en aachen, men ändå, en av deras nosgrimmor är ju i princip en aachen. Så där säger jag bra med det breda nackstycket, men resten av utformningen ställer jag mig lite skeptisk till. Annars är det säkert en bra idé och bra att tillverkarna tänker på hur hästens nerver går i alla fall. Har ni reflekterat över funtkionen på ert träns? Varför använder ni er nosgrimma? Var trycker tränset ni har valt? Kan hästen visa obehag? Varför vill ni hindra hästen från att gapa? Det var tränsen, nu går jag över till betten. Som vi vet finns det mängder av bett på marknaden med alla möjliga funktioner. Har du reflekterat över det bett du använder? Har du tänkt på varför hästen funkar bäst på det? Själv är jag av åsikten att sträva efter ett så milt bett som möjligt och jobba på problemet istället för ett quickfix i form av skarpare bett. Men jag är inte emot skarpare bett så länge de inte gör skada. Själv strävar jag efter att kunna rida på ett vanligt tränsbett i allt på Cadi, men använder pelham ute i skogen som en nödbroms då det går rakt fram. Men jag jobbar på det och vårt problem är att Cadi är riden för mycket i munnen och inte med sitsen, och enda jag kan skylla på det för är mig själv. Kan säga att vissa bett kan hästen upplevas lydigare på och "att de trivs med det" för att de i princip inte har något annat val om de vill komma undan obehaget. Ett pessoa och ett gag-bett är exempel på dehär. Okej att du använder dessa bett om du är otroligt mjuk i handen och vet exakt hur det påverkar hästen och hur lite du behöver ta i för att det ska ge effekt. Sanningen är den att pessoa i fel händer orsakar väldigt stor skada. Det drar upp huvudet i hästens mungipor på samma gång som det sänker det när det trycker i nacken. Vad har hästen för val annat än att lyda? Många som använder pessoa är tyvärr inte kapabla att göra det. Välj istället att jobba på problemet och ta hjälp av någon. Jag har själv ridit med pessoa på Cadi, men då jag tänker tillbaka så var jag inte kapabel till det alls. Men inte ens min ridlärare sa åt mig att inte använda bettet, jag tyckte att Cadi gick bra med det och att det funkade perfekt. Jag kunde rida henne utan att hon drog och blev stark, hon gapade inte för att nosremmen hindrade henne och jag trodde allt var frid och fröjd. Tills jag läste om bettet och vilka skador det kunde orsaka. Så varför använder du pessoa? Reflektera över det. Ett gagbett där du fäster tyglarna i nackstycket är heller inget som man ska välja. Varför vill vi skapa obehag för hästen för att få den att lyda då vi har så många andra alternativ. Varför vill vi använda oss av skarpare bett som lösning istället för att ta reda på problemet och träna bort det. Allt som oftast handlar det om kommunikation och att vi ska lära oss att fundera ordentligt varför. Ställ dig alltid frågan varför när du använder en viss utrustning. Idag är det otroligt lätt att googla fram information, så varför inte ta del av andras erfarenheter innan vi skaffar oss en viss utrustning? Och varför vill vi hellre använda oss av skarpa bett än att försöka lösa det på annat vis? Vad vet du om utrustningen du har och i vilket syfte har du just den utrustningen? Och när du väljer utrustning, hur trevligt vore det för dig själv att ha den och hindra dig från att undvika obehag och inte kunna gapa eller visa vad du känner. Sen absolut finns det mycket som går till överdrift också, som att alla hästar borde ridas bettlöst, det ena och det andra är djurplågeri, du ska inte tävla med hästen för då utnyttjar du den, hästen ska inte stå i box etc... Men dessa är många gånger åsikter, utrustning och bett är fakta och där finns information att ta reda på hur det påverkar hästen och dess nerver. Så ibland kan åsikter visa sig vara fel. Måste också säga att en inspiration inom hästhållning och tänk kring utrustning är Systrarna Elfstrand , de går inte efter nån trend utan väljer att gå efter hästen. Ändå tävlar de och har annars en "traditionell" syn på ridning och träning. Men deras tankesätt tycker jag är riktigt bra. Ett vanligt tygeltag med pessoabett. Detta är jag och Cadi 2009. Cadi hade inget val att vara stark om hon inte ville känna av obehag. Jag var inte ens hård i handen. Dessutom kan hon inte gapa pga av nosgrimman. Ser detta trevligt ut? Här glappar tygeln något, ändå ser bettet ut att ge olika tryck.
Finnhästen, min absoluta favoritras. Kommer jag att ha fler hästar i framtiden ska det absolut vara finnhästar.
Finnhästen är en tålig ras som är väldigt mångsidig. Den används till olika grenar inom ridning, trav, körning och som arbetshäst. Finnhästen är också så lojal, men vissa linjer har temperament. Det finns fyra typer av finnhäst: En ridhästtyp, travartyp, arbetstyp och ponnytyp. Ridhäst-och travtypen är smäckrare, Cadi är av travartypen. Arbetstypen är grövre och ponnytypen är inte över 148 i mankhöjd. Men De olika typerna kan vara släkt, för det finns ingen skild avel inom typerna. Vissi som var Cadis helsyster var mer ponnytypen då hon var väldigt liten. Finnhästen är klok och väldigt lättlärd med oftast hög arbetsmoral. För att vara ett kallblod är den väldigt nätt, snabb och smidig, även om de är av den grövre typen. Finnhästar används inom trav, hoppning, dressyr, fälttävlan... Finnhästen är också ett av de snabbaste kallbloden i världen. Vanligaste färgen är fux, men fuxfärgad eller ljus man och mankhöjden varierar mellan 150 - 170 cm, men vanligast är nog runt 155-165 cm. Andra färger finnhästen kan ha är brun, svart och skimmel. Inom hoppning kan en finnhäst nog tävla upp till 120 cm och når ofta upp till höga klasser i dressyr. Finnhästen är den enda hästrasen med ursprung från Finland. Den är även en frisk ras med lång livslängd, inte ovanligt att de blir uppemot 30 år. De kan hållas igång länge också om de får vara friska och är riktigt fräscha länge. Vill man ha en bästa vän, skaffa en finnhäst ;) Jaa, fång, en riktigt jävlig sjukdom som drabbar vissa hästar och ponnyer. Jag hade själv ingen riktig erfarenhet av fång mer än vad jag läst förrän 2015. Då märkte jag att Cadi började bli stapplig men hon haltade inte. Hon var då 17 och hade aldrig haft fång så det var ju inte det första som slog oss heller att det kunde vara. I samma veva fick hon en hovböld i ena bakhoven, så hon var ju blockhalt då förstås. Var även första gången hon fick en hovböld, men semestertider som det var så fick man ju inte tag i nån veterinär om läget nu inte var riktigt akut. Vi ringde kliniken och då skulle vi lägga våtvarmt omslag runt hoven och vi fick en tid dit till följande vecka. Under tiden gick hon i hagen eftersom det inte alls gick att lämna henne i stallet, var större skaderisk där än i hagen så vi fick grönt ljus att ha henne i sjukhage. Kan säga också att hon inte hade nån stark puls i frambenen eller varma hovar. Så i tron om att det var en hovböld åkte vi till kliniken där de då märkte att hon hade fång fram i hovarna. Hon hade även en hovböld men den var på väg ut så det enda de gjorde var att skriva ut penicillin och sa att vi skulle banta henne. Ja, hon var för fet på den tiden, och idag är jag mycket mer noggrann med hennes vikt. Det akuta skedet var över så fick ha henne i en hage utan bete. Men... något som jag inte tänkte på då: Varför gav de penicillin mot fång som är en inflammation och inte en infektion? Eller var det för hovbölden penicillinen skrevs ut? Men ändå, det jag funderar idag är varför jag inte fick utskrivet nån metacam åt henne? Nåväl. Två dagar efter klinikbesöket (fredag) fick hon riktigt ont och ville bara ligga ner. Men då fick vi tack och lov tag i en bra hovslagare som kunde komma redan på måndagen. Han verkade hennes hovar rätt och hon fick ringskor fram och hovbölden dränerades. Fången märktes av då hovbölden var borta. Ringde veterinär på tisdag och han kom dag. Då hade penicillinkuren tagit slut och hon hade fortfarande ont. Den veterinären sa att det fanns absolut ingen anledning att skriva ut antibiotika åt henne och skrev genast ut metacam som vi kunde hämta ut. Han kollade även våra hagar och sa att hon kunde gå i lilla hagen då det akuta skedet ändå var över. Och det kändes tryggt då denna veterinär har stor erfarenhet av hästar och även är tillsyns/länsveterinär (motsvarande länsstyrelsen som finns i Sverige). Efter denna kur blev hon helt i skick och har sedan dess inte haft fång igen. Detta var min första erfarenhet av fång. Sen med Rusin som är känsligare har jag ju fått mera erfarenhet. Det var för att hon nu haft det som jag kom mig för att skriva inlägget. Har hästen fång, se till att veterinären är kunnig inom området och acceptera inte att det skrivs ut penicillin, det hjälper inte mot fång som är en inflammation i hoven, inte en infektion. Det finns inget som botar fång, men man kan lindra det med hjälp av kunnig veterinär, smärtstillande och en mjuk, sval bädd som ger svikt. Börja absolut inte experimentera med en massa örter och dylikt som ska vara inflammationshämmande, ta bara hjälp av en veterinär och följ dennes råd. Tarmfloran är redan så rubbad att man inte ska börja experimentera med örter när hästen har fång. Sen vet jag att det finns örter som man kan använda i förebyggande syfte under tiden hästen är frisk. Här kommer fortsättningen på mitt lärdomsprov om hästens hovar som jag skrev sista året i yrkes. Första delen handlade om hovmekanismen, det inlägget hittar ni HÄR . Valde att dela upp det så inlägget inte skulle bli alltför långt. Denna del handlar om hovproblem och hovsjukdomar. Vanliga hovproblem och hovsjukdomar Hoven kan drabbas av en rad olika sjukdomar och problem som kan orsakas av olika faktorer. Vissa problem uppstår vid skoning av hästen som te.x. sömtryck, andra problem orsakas av andra faktorer som te.x. strålröta, hovsprickor, fång, hovbensfraktur och hovböld. Strålröta En frisk stråle är slät och liknar en hunds trampdyna. Strålröta är en sjukdom i strålen orsakad av bakterier till följd av att hästen stått på fuktigt eller smutsigt underlag (slarvigt rengjord box eller våtoch lerig hage), att hästen är skodd eller om hästen är för mycket verkad. Strålröta är vanligare bland skodda hästar än oskodda. På en häst med strålröta luktar strålen illa och strålens yttre lager har fräts sönder. Eftersom en häst med strålröta ömmar barfota så är det vanligt att man skor hästen istället för att behandla rötan. Det är vanligt eftersom många hästägare inte vet om att hästen har strålröta. Hästen går symptomfri efter att den har fått skor på men det behandlar inte problemen utan kan i värsta fall leda till inflammationer i leder och hovens inre delar. Man kan behandla strålröta med olika antibakteriella medel för sår för att förhindra spridning av bakterier och få igång blodcirkulationen i strålen genom att verka hovarna så hovväggarna och trakterna är i höjd med strålen. Sprickor i hovväggen Sprickor i hovväggen, eller hovsprickor, uppstår av spänningar i hoven. Då hästens vikt bärs upp av endast hovväggen skapas en spänning i hoven som orsakar hovsprickor. Sprickorna bildas lodräta i hoven och det finns två typer. Sprickor som bildas från markytan orsakar sällan hälta om de inte blir infekterade. Sprickorna kan bli infekterade om det kommer in bakterier. Sprickor som bildas från kronranden orsakar nästan alltid hälta. Är hovväggen torr ökar risken för hovsprickor. Hovsprickor uppstår också om hästen har fel rörelsemönster eller felverkade hovar. Man kan behandla hovsprickor med att verka hoven så den blir så naturlig som möjligt d.v.s. hovväggen i höjd med strålen, så förvärras inte sprickorna utan kan i takt med att hoven växer försvinna. Sömtryck Sömtryck är när en söm slagits fast så nära kötthoven att den ligger och trycker på. Detta är ganska svårt att upptäcka så symptom inte syns direkt. Hälta kommer efter hand, men man kan märka redan efter skoningen om hästen är oren. Har man märkt att hästen fått ett sömtryck tar man bort sömmen och sprutar desinfektionsmedel i sömhålet så att bakterier inte bildas. Hovböld Hovböld orsakas ofta av att hästen trampar på något vasst som te.x. en spik. Om hästen har hovsprickor eller vid sömtryck kan bakterier börja ta sig in mot kötthoven och bilda en stor varböld. En hovböld kan vara väldigt smärtsam för hästen och borde åtgärdas så fort som möjligt. En hovböld kan sitta var som helst i läderhuden och det kan ibland vara svårt att lokalisera den. Hovslagaren söker igenom hoven med visitertång, en tång som denne trycker med under hoven för att se hur hästen reagerar på olika ställen. Hästen brukar oftast reagera när man trycker där bölden sitter då det kan göra väldigt ont. Symptomen på en hovböld är plötslig och kraftig hälta, ökad, stark puls i benet och hästen känns ovanligt varm under hoven. Även svullnader över kotan kan märkas och hästen kan bli allmänt hängig, tappa aptiten och få feber. När hovbölden lokaliserats ska bölden dräneras mot antingen lamellranden eller bärranden. Bölden töms på var och vätska och det rengörs noggrant runt området där man tömt ut bölden. Efteråt läggs ett fuktigt och varmt förband runt hoven. Ibland kan en antibiotikakur ordineras åt hästen ifall den haft bölden en längre tid och haft feber. Har hovbölden orsakats av spiktramp ska hästen få en förnyad stelkrampsvaccination. Ser man tydliga symptom på hovböld bör man inte vänta, utan snarast kontakta hovslagare eller veterinär. Fång Vid fång kan hovbenet rotera och vrida sig neråt. Fång är vanligast hos ponnyer och kallblodshästar men alla hästar kan drabbas. Fång kommer av att hästen utsatts för hastigt foderbyte eller äter ett för näringsrikt foder. Därför är det vanligt att te.x. ponnyer får fång när de släpps på grönbete, de tål inte det näringsrika gräset eller klöver med hög sockerhalt. Vid lång invänjning av betet klarar vissa hästar av att gå på bete korta perioder. När hästen har fång avlastar den framhovarna och står i s.k fångställning. De lutar sig bakåt och lägger största vikten på bakhovarna för att den har ont. Men fång kan även drabba bakhovarna. Hästen har också tydlig puls i benet och värme kan kännas i både hovar och ben. När hästen har fång måste veterinär och hovslagare tillkallas så fort som möjligt. Går det för långt kan hovbenet rotera så att det pekar neråt och i värsta fall kan det trycka sig in under hoven. Hästen bör få smärtstillande och stå på mjukt, sviktande och svalt underlag och endast utfodras med grovfoder. Hästen kan även få belastningsfång som orsakas av att hästen belastar ett ben mera eller förlossningsfång hos ston om efterbörden lämnar kvar. Hovbensrotation. Foto: Carola Nyberg Strålbenshälta Det finns inte så stor kunskap kring strålbenshälta ännu. Det man vet är att det blir en inflammation i hoven och mjukvävnader börjar skava mot strålbenet. Strålbenshälta orsakas av att hästen springet för mycket på hårt underlag eller har smala och mycket konkava hovar. Strålbenshälta kommer alltid tillbaka efter att det läkts och sliter mycket på hoven då blodförsörjningen till strålbenet stryps, vilket i sin tur leder till att strålbenet förtvinar. Strålbenshälta är kroniskt och kan inte botas helt. Då hästen fått strålbenshälta börjar den ofta snubbla och korta på stegen Hovbensfraktur Symptomen vid hovbensfraktur är liknande som vid hovböld. Hästen för en plötslig och kraftig hälta och lägger vikten på tårna eller vägrar helt att stödja på benet. Den kan även få ökad puls och värme i ben och hov. Frakturen kan orsakas av att hästen går på mycket ojämnt underlag, hoven är felriktad eller verkad på fel sätt. Frakturen sitter i hovbenet och orsakar en kraftig smärta hos hästen. För att undersöka om hästen fått en fraktur kan man trycka ihop trakterna mot varandra, då reagerar hästen kraftigt om det finns en fraktur då detta gör väldigt ont. Att röntga hoven är det bästa sättet för att upptäcka en fraktur. Att läka hovbensfraktur är en lång process. En speciell sko slås på hoven för att hindra att hovväggarna rörs, så att frakturen kan läka ifred. Det kan ta upp till ett halvår innan frakturen är läkt och hästen ska stå på boxvila under tiden. Efter vilan ska hästen sättas igång försiktigt så att frakturen inte kommer tillbaka. Det kan ta upp till två åt för hästen att bli helt återställd. Så, detta var allt jag skrev i lärdomsprovet 2014. Var väldigt lärorikt och intressant, därför jag valt att dela med mig här på bloggen. Säger med detta inlägg God natt så hörs vi imorgon, har några inlägg på G! Detta är lärdomsprovet jag skrev sista året på djurskötarlinjen i yrkes 2014. Skrev också om hovsjukdomar, men de kommer i ett annat inlägg för att inlägget inte ska bli alltför långt. Tackar för de bilderna jag fick låna av medlemmar i FB-gruppen Barfotahov! :) Tyvärr kunde jag inte ta med alla bilder, fotograferna är länkade vid bilden. Lärdomsprov Gabriella Lund Optima Lannäslund Djurskötare 2014 Inledning I slutet av årskurs 3 vid Optima Lannäslund skall varje studerande skriva ett lärdomsprov i form av ett skriftligt arbete. I lärdomsprovet ska man skriva om ett ämne som har anknytning till branschen. Jag skriver om hovmekanismen och några sjukdomar och problem hoven kan drabbas av. Jag har valt detta ämne eftersom det intresserar mig väldigt mycket och det finns så många olika åsikter om vad som egentligen är rätt och fel när det gäller att sko och verka hästen. Det är sällan vi tänker på hur hovmekanismen fungerar och påverkas när vi slår järnskor på hästarna, eller för den delen verkar hovar på en häst som går barfota. Det är inte heller ofta vi tänker på hur hästens vikt egentligen ska fördelas på hoven och hur hästens vikt fördelas när vi slår på skor. Jag tar först upp lite om hovens anatomi och kort om vilka funktioner hovens olika delar har. Sedan fortsätter jag med att berätta om hovmekanismen, vad det är och hur den fungerar och påverkar t.ex. blodcirkulationen i hästens ben. Därefter skriver jag om hur hovmekanismen påverkas av järnskorna vi slår på hästarnas hovar och hur tyngdpunkten då fördelas jämfört med om hästen vore utan skor. Sedan skriver jag om hoven på en häst som varit skodd största delen av livet, och vilka skillnader det är mellan hovarna på den och en häst som gått barfota hela livet. Sedan fortsätter jag med att skriva om skillnaden mellan tamhästens och vildhästens hovar, hur olika de slits. Hovens anatomi Det man ser av hoven utanpå är hovkapseln och den skyddar hovens inre anatomi mot skador och bakterier. Hovbenet sitter längst in i hoven ihop med skelettet och med hjälp av små lameller håller det hoven på plats. Hovbenet ska gå parallellt med marken, men om hovarna verkas fel så kan hovbenet vrida sig så att det pekar neråt istället och då kan vissa problem uppstå för hästen. Även vissa sjukdomar kan få hovbenet att rotera som te.x. fånf som kan orsakas av att hästen äter för näringsrikt gräs eller foder. Strålen är triangelformad och om hoven lyfts upp och ses underifrån sitter strålen centrerad i bakre delen av hoven och håller igång blodcirkulationen i hästens ben, vilket innebär att den har en väldigt viktig funktion för hästen. En frisk stråle har alltid kontakt med marken när benet belastas och fungerar som en stötdämpare för hästen. Med hjälp av strålen kan hästen också bedöma vilken typ av underlag den går på. Den elastiska putan sitter ovanpå strålen inne i hoven. Det är putan som för blodet vidare ut till hoven och benen. Hovbenet trycker på putan när hästen sätter sin vikt på benet och då utvidgas den. Lamellranden sitter utters längs hovens yttre kant och skyddar så att inga mikroorganismer kan ta sig in i hoven och orsaka skador. Bärranden sitter mellan sulan och lamellranden och rör vid marken när hästen står på plant underlag. Trakterna sitter bak på hoven och binds ihop med strålen med hjälp av hörnstöd. Hörnstöden hjälper också till att balansera upp och stöda trakterna. När man verkar hoven är det viktigt att trakterna inte lämnas för höga, det skapar obalans i hoven. Den mjuka och köttiga delen innanför hovkapseln där hovbenet sitter kallas kötthov. Den består av olika lager läderhud och strålbenet sitter också i kötthoven under strålen. Lameller är små trådar som håller fast hovkapseln med kötthoven och kan även kallas lamelltrådar. ↑Foto: ©Lisbeth Malmquist Hovmekanism Hovmekanismen kallas det då hoven utvidgas på ett korrekt och naturligt sätt, d.v.s att den har möjlighet att vara elastisk. Enkelt förklarat är hovmekanism det som håller igång hoven och förebygger en del sjukdomar som annars hoven kan drabbas av. Det finns olika faktorer som som påverkar hovmekanismen negativt, t.ex då vi skor hästarna. Utifrån sett verkar hoven bara vara ett hårt horn i änden på hästens ben, men 70-80% av all stötdämpning sker i hoven. När hästen belastar benet utvidgas hovkapseln så att strålen vidrör marken, då fylls läderhuden med blod. Då hoven lyfts och drar ihop sig trycks den elastiska putan ihop och pumpar ut blodet i hoven. Varje steg hästen tar bidrar till att blodet cirkulerar runt i hästens kropp. När hoven utvidgas så att strålen vidrör marken ger strålen e stötdämpande effekt åt hästens ben och förhindrar således förslitningsskador som annars lätt kan uppstå. Men hjälp av strålen kan hästen också bedöma vilken typ av underlag den går på. Den känner bl.a. om den är på väg att stiga på något vasst eller om underlaget är halt. Om det är halt ute fungerar hoven även som en sugkopp på is och andra hala underlag, om den är verkad på rätt sätt. Allt detta kallas hovmekanism. Men för att hovmekanismen ska fungera korrekt krävs det att hoven är verkar på rätt sätt, det vill säga att trakterna inte lämnats för höga. Lämnas trakterna högre än resten av hoven kan inte vikten fördelas som den ska över hela hoven, då fungerar inte hovmekanismen korrekt. På en korrekt verkad hov ska hovväggen ha samma höjd som strålen, annars kan inte hoven fungera som den ska. Två videor på hur hovmekanismen fungerar, utan vs med sko, som jag hittade på YT: (SwedishHoofSchool) Hovmekanismen på en skodd häst Hästen kan inte bäras upp av hela hoven då hovväggarna lämnas högre än resten, vilket i sin tur leder till att sulan inte kan nå marken, då kan den elastiska putan inte pumpa ut blodet i hoven på rätt sätt och blodcirkulationen blir därmed försämrad. Hästarna skos av olika skäl. Dels för att förhindra slitningar när de motioneras på olika underlag, dels för att minska symptomen på dåliga hovar. Skor är dock inte alltid fel, för har hästen känslig och svag hov så är det bra om den har skor så att hoven inte slits för mycket. En sko motarbetar däremot också hovmekanismen, vilket i sin tur kan försvaga hoven och benet. När vi slår en järnsko på hästen begränsar skon hovens förmåga att utvidgas när hästen belastar hoven. Om hoven inte kan utvidgas vidrör strålen inte marken och då försämras blodets cirkulation i hästens ben och kropp. Hästen har då också svårare att reglera kroppstemperaturen och temperaturen i hoven. När hästen belastar benet med en sko fördelas inte hästens vikt på hela hoven, utan hästen bärs upp av endast trakterna och hovväggen, och då kan varken sulan eller strålen vidröra marken. Rör inte strålen vid marken ger den heller inte samma stötdämpande effekt när hästen är i rörelse,utan största delen av stötarna tas emot av benet. Man kan på sätt och vis jämföra med att vi människor skulle gå med skor av järn . Hästen behöver broddar i skorna om den ska röra sig på halt underlag för att inte halka då sugkoppseffekten inte funkar med skor. Skillnaden på en barfota och skodd hov En häst som har gått utan skor hela livet har betydligt starkare och friskare hovar än en häst som har skotts sen tidig ålder. De hästar som går utan skor har oftast en fullt fungerande hov där blodet kan cirkulera. Strålen på en skodd häst är ofta mjukare och lite svampigare. Det finns däremot ingen garanti att strålen på en oskodd häst är frisk, det beror på hur hoven är verkad. Är hoven korrekt verkad så hovväggen och strålen har samma höjd är strålen oftast friskare. Då hästen har skor kan det bildas spänningar i hoven vilket kan orsaka hovsprickor. Hovsprickor kan dock också förekomma på en oskodd häst. En oskodd hov är oftast ljum medans en skodd hov är kall då hästen inte kan reglera temperaturen på samma sätt i en hov som är skodd. En häst som gått barfota har också mera tåligt material på hoven, då slits hoven inte heller för mycket när hästen rör sig, på en skodd häst kan hoven bli mindre tålig och mjukare, då slits den lätt fel eller för mycket. Foto: ©Lisbeth Malmquist ↓ Tamhästens och vildhästens hovar Hoven är gjord för att vandra 25 km per dag på mycket varierande underlag. Vildhästen måste vandra för att hitta mat och vatten, då slits hoven naturligt. En tamhäst som går i hage har oftast både mat och vatten på samma ställe, då rör den sig heller inte så mycket. Orsaken till varför de flesta tamhästar idag har en sjuk och infekterad stråle beror på de marker våra tamhästar rör sig på, nämligen våta och fuktiga marker. Underlaget i hagarna är ofta lerigt. Tamhästen kan stå timtal per dag på en lerig och våt mark vilket verkar frätande på strålen Även om en tamhäst går oskodd hela livet har den inte möjligheten att slita hovarna på samma sätt som en vildhäst. En vildhästs hovar slits hela tiden och går av på de ställen där den behöver gå av för att den rör sig på varierande underlag. På en tamhäst måste hovarna verkas då hästen oftast inte går på så varierande underlag. Hovarna verkas i snitt var sjätte till åttonde vecka, då hinner de växa ca. en centimeter. Det bästa vore att verka hovarna oftare, var fjärde till femte vecka för att de inte ska hinna växa sig för höga. Jämförs en hov på en vildhäst och en tamhäst så ser man att vildhästens hov har en mycket rundare form än tamhästens. En tamhästs hov hov kan heller inte slitas på samma sätt som vildhästens då materialet på vildhästens hov är mjukare. Då man en gång börjat verka hoven på hästen blir hovmaterialet hårdare och hoven slits inte ner på det sätt som den borde. Börjar man en gång verka en hov måste man fortsätta. Vildhästhov Foto: ©Maria Nilsson (Instagram: am.nilsson)
Jag har absolut inget emot skodda hovar. Jag är tvungen att sko Cadi då hon har problem med att hovarna vill slitas för mycket och för att hålla ena bakhoven upprätt. Jag provade barfota under flera år men fick ge mig. Visena, som vi hadde förr gick barfota hela livet och hennes hovkvalité var något av det bästa. Önskar att Cadi hade haft de förutsättningarna också, men tyvärr. Men jag skulle föredra att kunna ha hästen barfota. |
Om bloggenPå denna hästblogg får ni följa med mig i vardagen med psykisk ohälsa, egna hästar och eget stall. Kommer inte att försköna något utan ni kommer att få se verkligheten när allt går bra som dåligt. Och att inte prata om när saker går sönder och behöver repareras... Men jag kommer ju också såklart att bjuda på allt det positiva som ett eget litet stall innebär, och bjuda på tips om ridövningar, fakta, stalltips, visa min utrustning, lite DIY av träningsmaterial och alternativ när man inte har tillgång till ridbana och såklart utvärdering av träningspass. Och kommer bjuda på allt med en gnutta humor. En riktig hästig blogg helt enkelt! Arkiv
Augusti 2018
Kategorier
Alla
|