Detta inlägg har inget med hästar att göra direkt, men ett ämne jag skrev mycket om på min gamla blogg, nouw.com/gabbi.
Jag bläddrade igenom min gamla blogg för några dagar sedan, och har inte insett förrän nu hur mycket mitt mående faktiskt har ändrat sedan jag skrev där. Visst blir jag fortfarande ovanligt snabbt slut i kroppen, men det blir bättre och bättre hela tiden. Jag är inte frisk, men jag är på väg att bli mitt riktiga jag igen. Visst finns ångesten alltid där, men inte så stark som då, och jag kan nu börja se framåt mer, då ville jag inte alls se framåt. Jag visste då knappt hur jag skulle orka ta mig genom dagen, men idag så kan jag stiga upp och ändå känna mig helt okej. Trött, men okej. Jag är fortfarande inte lycklig, men jag kan vara glad på riktigt och ha roligt på riktigt nu, till skillnad från för 6 månader sedan. Jag går inte ångestfri någon dag, men oftast kan jag hantera det. Jag har orkat ta tag i att söka egen lägenhet, flyttat och klarar av att städa och hålla den i skick. Det skulle jag aldrig ha klarat av i somras. Jag orkar med vardagliga sysslor, jag orkar vara social, men jag blir fortfarande utmattad mycket snabbare än förr och orkar inte alls hålla på som då. Men nu när mitt psykiska mående har blivit bättre så kan jag fokusera på att vila upp kroppen så den kommer ikapp. Lär ta ett tag innan jag blir helt frisk igen, men jag känner att jag kan fungera som en riktig människa nu. Visst har jag mina sämre dagar då jag inte orkar med nånting och ångesten hänger över mig som ett svart moln och trycker ner mig helt, men de blir färre. Jag har inte tänkt på det förr, men så är det. Ett utdrag från ett inlägg jag skrev: "Det gör ont. På utsidan kan jag verka som vanligt, på utsidan verkar jag glad. Men inombords är det kaos. Jag önskar att detta bara skulle vara en mardröm, att jag ska vakna upp och allt är som förr. Men nej. Folk går igenom liknande hela tiden, så varför reagerar jag på detta sätt? Varför ska ångesten ta över mig? Varför kan jag bara inte rycka upp mig och acceptera läget?" Det är inte kaos inombords längre. Jag har lite på klart vem jag är, men jag är inte lycklig. Men det betyder ju inte att jag är helt missnöjd. Jag har nu accepterat läget och mår okej. För varje dag känner jag nu att jag kommer närmare det jag vill, att bli helt frisk. Det kan ta månader, det kan ta år, men det kommer. Såhär kunde jag inte tänka för några månader sedan. Jag har börjat lära känna mig själv igen, smått. Och vet ni vad jag har gjort nu? Jo, sökt ett fast jobb. Jag har orkat söka ett jobb, och det är just det som är ett av mina mål, att börja jobba igen. Jag är trött på att vara sjukskriven. Jag är trött på att inte orka, att inte vara frisk. Du ska inte skämmas för att du mått/mår psykiskt dåligt. Det är inget ämne som är tabu, accepterar inte andra dig för det, deras problem, inte ditt. Men jag har haft turen att ha kvar mina vänner, och de har accepterat mig och behandlat mig precis som då jag mådde bra. Såna personer är värda guld, alla som inte accepterar dig kan du skita i. Här är några inlägg från gamla bloggen som beskriver mina dåvarande känslor bra: Bort ångest, bort Motgångar på löpande band käns det som ibland Söndagen skyndade förbi Ur min skalle: När tankarna skenar iväg ibland
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Om bloggenPå denna hästblogg får ni följa med mig i vardagen med psykisk ohälsa, egna hästar och eget stall. Kommer inte att försköna något utan ni kommer att få se verkligheten när allt går bra som dåligt. Och att inte prata om när saker går sönder och behöver repareras... Men jag kommer ju också såklart att bjuda på allt det positiva som ett eget litet stall innebär, och bjuda på tips om ridövningar, fakta, stalltips, visa min utrustning, lite DIY av träningsmaterial och alternativ när man inte har tillgång till ridbana och såklart utvärdering av träningspass. Och kommer bjuda på allt med en gnutta humor. En riktig hästig blogg helt enkelt! Arkiv
Augusti 2018
Kategorier
Alla
|