Info om Cadi och Rusin hittas ju även uppe i menyn. Men tänkte ta och skriva ett inlägg om båda hästarna med lite mer information och hur jag valt/hittat dem.
Jag tänkte börja med Cadi. Har nog nämnt detta i inlägg förut, men ska ta och ägna ett helt inlägg för hela vår historia. Cadi, eller CADITA som hon heter föddes 30.6.1998 här på gården. Min morfar är uppfödaren och planen för henne var att bli travhäst. Vi har haft många föl här och många fölbilder, men av någon anledning var det så mycket detta år så jag har inte hittat några bilder på henne som föl. 1998 var jag bara fyra och inte visste vi ju då att det var Cadi som skulle bli min, men jag lekte med henne när hon gick lös på gården med sin mamma. Som ettåring började Cadi tränas för att dra kärra och som tvååring kördes hon in, om jag inte har helt fel. Det var någonstans där som jag bestämde att det var HENNE jag skulle ha. Men hon var ingen lätt häst, så hon var ju inte den bästa hästen åt en liten tjej som jag. Jag var runt 7 år när hon 2001 åkte iväg för att tränas och tävlas. Hon presterade helt bra på banan och hade kapacitet att nå riktigt långt. Men efter en vinst började hon pressas för hårt så benen tog stryk. 2003 tog min morfar hem henne och hon fick vila för att sedan sättas igång försiktigt igen. Då var jag hundra på att hon var min häst. Jag skulle inte säga att hon var den rätta hästen för en nioåring då hon var hopplös att leda och kunde sticka vart hon ville om hon fick det för sig. Svårt att stå still hade hon också när det var dags att dra iväg för att tränas, man fick va snabb för att hinna hoppa i kärran ;) Var alltid med och gjorde i ordning henne och selade på. Fick även för mig att jag skulle träna på att kratsa hovar, så då ville jag göra det på henne. Hästen 5 år och flickan 9, och vi kunde samarbeta ändå. Kröp även under magen på henne om jag inte nådde en rem, haha... Cadi var även min morfars favorit och många ville köpa henne för ganska höga summor, men min morfar ville att jag skulle ha henne, för trots att vi hade 14 hästar i stallet på den tiden såg han att det var något speciellt mellan mig och Cadi. Det blev extra tydligt en gång då vi tränade henne i skogen och ena skalmen lossnade från selen. Vi hoppade ur kärran och skulle fästa den men på nåt vis så lyckades Cadi slita sig och smet med kärran halvt fastspänd efter sig. Jag minns att jag började springa efter henne och ropade, när jag ropade stannade hon och kom till mig. Jag fick tag i henne och band fast henne vid ett träd så vi fick rätta till allt. Min morfar var förvånad att hon stannade när jag ropade på henne, annars var hon en sån som sprang iväg bara när hon kom lös. Efter den dagen var det säkert att det var Cadi jag skulle ha och min morfar visste då att det bästa var att hon skulle bli min. 1 Januari 2004 dog min morfar och vi hade 8 hästar kvar i stallet. 6 skulle säljas och 2 skulle vi behålla själv. Det var förstås Cadi som travfolket ville ha för att hon vill ha all uppmärksamhet på sig (hon såg till att det var HON som stod i fokus) och de kände till henne och hennes släkt. Men jag var bestämd och ett bud på 10 000€ (100 000kr) gick inte över känslovärdet. Vissa tyckte även varför vi skulle behålla en häst med så stor kapacitet inom trav, det släkte hon hade och som vissa påstod ALDRIG skulle kunna bli en ridhäst p.g.a hennes sätt. Hon var svår att handskas med ibland och inget för en 10-årig flicka som jag. Nå, behöll henne gjorde vi och det är fortfarande en av de bästa beslut jag gjort. Skulle hon ha fortsatt inom travet även om hon var bra så skulle henne ben ha tagit stryk och jag tror knappast hon hade varit i såhär fin form vid 20-års ålder som hon är nu. Nu började Cadis långa vila. Min högsta dröm var att hon skulle ridas in, det var något jag tänkte på varje dag. Jag myste med henne varje dag och ryktade henne noga. Tränade på att leda henne och lägga på lindor och benskydd. Hon var min bästa vän. Min högsta dröm var att vi en dag skulle börja hoppa och tävla, komma upp till 1m banor, men det vet vi ju hur det gick med, haha. Vi kom halvvägs åtminstone ;) Fick många gånger höra att en så het häst som Cadi inte skulle passa att ridas in och att jag inte skulle kunna rida henne i så fall. Dessutom hade hon för kort hals för att vara tillräckligt balanserad för ridning. Hösten 2005 fick vi hjälp med att rida in henne av en som köpt häst av oss. Gissa om jag var lycklig denna dag allt påbörjades! Efter lite longering kunde hon hoppa upp på henne och till och med trava utan problem. Var en glad 11-åring jag då minsann. Efter några gånger fick även jag prova att rida henne. Var svårt att hoppa upp på henne i början då hon vägrade stå still. Men när jag väl var uppe så var hon så försiktig. Hon var rädd att jag skulle ramla och såg till att jag satt stadigt på henne. Första gångerna ledde någon mig men efter ett tag kunde jag rida på henne själv, var nog världens lyckligaste då. Vintern kom och då reds hon inget alls. Sommaren 2006 ville jag prova att sätta igång henne igen och det gick riktigt bra. Varje ridpass var hon så försiktigt så jag inte skulle ramla av. Så är hon med alla nya ryttare. Hon är väldigt försiktig första gångerna tills hon känner ryttaren. Är ryttaren duktigare så då är hon även svårare. Är det en oerfaren ryttare så är hon väldigt försiktigt. Så hon är en bra nybörjarhäst på det viset, men ska man kräva lite mer av henne bör man kunna sin sak. Så länge jag var osäker och inte lika balanserad som nu så var hon försiktig. Nu när hon vet vad jag klarar av så kan hon dra iväg och vara lite extra pigg ibland ;) Men när min syster som inte är van och lite rädd provade henne var hon hur snäll som helst. Då försvinner allt "bus". Sommaren 2007 började vi träna för en klubbtävling där man red både ett dressyrprogram och hoppade. Jag såg så framemot vår första tävling tillsammans och hade nya vita ridbyxor och hennes utrustning var putsad. På träningarna hade hon varit klockren och jag var så taggad. Dressyrprogrammet var bara en enkel uppgiftsbana utan galopp och tror att hoppklassen var 20-30 cm, men ändå. Dock så gick det inte så bra när vi skulle lasta och åka till tävlingen... Hon vek åt sidan när jag ledde henne mot transporten och jag fastnade på nåt vid i ett balband som kom ut från en höbal, slutade med 2 knän ur led och en ambulansfärd till sjukhuset, samt 1 veckas sjukledigt från skolan. Dessutom blev mina ridbyxor sönderklippta... Men i december 2007 var vi med i vår första "hopptävling", en maskerad hoppning, 30-40 cm och vi fick 16 fel, men jag var så överlycklig att vi deltagit så det struntade jag i :D Efter det så fortsatte vi utvecklas med några års uppehåll. Tills vi står där vi är idag. Fortfarande tillsammans. Hon 20 år i sommar och jag 24 år. Hon är, och kommer alltid förbli, min bästa vän.
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Om bloggenPå denna hästblogg får ni följa med mig i vardagen med psykisk ohälsa, egna hästar och eget stall. Kommer inte att försköna något utan ni kommer att få se verkligheten när allt går bra som dåligt. Och att inte prata om när saker går sönder och behöver repareras... Men jag kommer ju också såklart att bjuda på allt det positiva som ett eget litet stall innebär, och bjuda på tips om ridövningar, fakta, stalltips, visa min utrustning, lite DIY av träningsmaterial och alternativ när man inte har tillgång till ridbana och såklart utvärdering av träningspass. Och kommer bjuda på allt med en gnutta humor. En riktig hästig blogg helt enkelt! Arkiv
Augusti 2018
Kategorier
Alla
|