Sommaren 2016 köpte jag Rusin, inte planerat alls att jag skulle köpa nån häst för det året hade jag bestämt mig för att hästarna vi hade då, Cadita och hennes syster Visena, skulle bli de sista hästarna och att jag efter dem inte skulle ha fler hästar, för mitt hästintresse var den här tiden väldigt svagt och jag hade inget intresse alls för ridningen av diverse orsaker. Men saker och ting blir ju inte alltid som tänkt och ibland sker oväntade saker. Jag börjar med att berätta om Visena, eller Vissi som hon kallades. Vissi var ett litet finnhäststo född 31.5.2000. Hon var runt 147-148 cm i manken. Hon och Cadi var helsystrar och uppväxta tillsammans. På den tiden då vi hade många hästar var Vissi den enda Cadi kom överens med. De två hade bildat en egen liten flock. Vissi var som Cadi, min morfars uppfödning och en väldigt osäker häst. Men världens snällaste, aldrig att hon skulle göra något mot nån och hon gick ihop med ALLA hästar. Vi valde att inte sälja henne för att hon var så osäker bland främmande och aldrig hade lämnat gården. Vi skulle köra in henne när hon var ung, men det gick inte, hon var så stressad av det att vi lät det vara. Vid 5-års ålder skulle vi försöka rida in henne, men hon visade tydligt att hon inte ville bli riden. Hon var så osäker att ha någon på ryggen och hatade bett, så hon blev aldrig inriden eller inkörd. Och det trivdes hon bäst med, att bara bli ompysslad och hanterad från marken, samt få gå i hagen. När hon var 5 fick hon även kvickdrag, men det var så pass lindrigt att hon inte blev sämre av det utan levde med det hela livet. Det blev uppkollat flera gånger men var ingen fara. Vissi älskade att mysa, och när hon blivit lite modigare gillade hon att knuffa omkull skyfflor mot stallgolvet så det smällde. Hon kunde stå i flera timmar och njuta när man ryktade henne, dock så gillade hon inte när man borstade manen, då blev hon lite sur. Lilla Vissi såg nästan alltid sur ut så hennes öron nästan alltid var svängda bakåt och hon hade luggen i ögonen. Hon hade världens sötaste hesa gnägg, och gnäggade alltid när man pratade med henne eller ropade på henne. Något som hon också gillade var när kråkor satt på hennes rygg och plockade bort vinterpälsen, det såg så roligt ut när hon hade hela raden med kråkor på ryggen. Och hon njöt. Vi har en kula på boxdörrarna som för länge sen fungerade som ett lås. Den älskade hon att leka med och höll alltid på med den när Cadi stod i gången. Något som också var väldigt roligt var att skvätta vatten på oss när hon fick chansen, det var morjens de! haha. 2016 på våren blev hon lite sämre. Hon blev tröttare och tunnade ur. Hon åt och drack fortfarande normalt och hon hade alltid haft perioder när det var fuktigare ute då hon var mer påverkad av kvickdraget. Denna vår blev det varmt hastigt en dag och vi trodde att det berodde på det. Men en dag var hon vinglig, hon åt fortfarande men bakbenen vinglade, men hon drack och åt. Detta var på kvällen och vi fick inte tag i nån veterinär. Morgonen därpå den 24.5.2016 (jag var i skolan då) var hon som vanligt och gnäggade på maten och det var inget märkvärdigt. Var också svalare denna dagen så vi tänkte att det kanske hade berott på värmen innan. Vi försökte få tag på en veterinär hela morgonen i alla fall. Men när mamma gick ut till hästarna ca 2h efter utfodringen hade hon lagt sig ner och slapp inte upp. Ögonen och tungan började rulla och hon dog där då. Allt skedde på 2 dagar så vi var inte förberedda på att det skulle gå så fort, och Cadi kan inte vara ensam så hon blev ju stressad och orolig. Så mitt i saknaden var vi tvungna att i panik hitta sällskap åt Cadi tills vi fick ordnat allt med en ny kompis permanent. Min kompis Lina (ryttargladje.wordpress.com) och hennes häst Kalle räddade oss. Han flyttade till oss samma dag och allt ordnade sig på bästa sätt. Han blev Cadis pojkvän även om hon kanske var lite missnöjd i början när hon inte fick vara bossen längre. I mitten av Juni köpte jag Rusin och hon flyttade till oss. Cadi accepterade inte en shettis första tiden men det började funka till sist. Och hon var inte alls sig själv den sommaren då hon förlorat både Vissi, och Kalle sen när han åkte hem samt att hon var tvungen att ta emot två nya hästar på kort tid vid sitt hem. Hela hösten efter så var Cadi inte sig själv och hon va ganska nere. Hela sommaren syntes det att hon sörjde och inte gillade allt ändrande. Men nu är hon tillbaka igen och mår bättre än på väldigt länge. Vissi kommer alltid att vara saknad och hon var en häst man bara träffar på en gång i livet. Men vi vet att nu störs hon inte mera av sitt kvickdrag och hon får må bra för alltid. Vissi, vi glömmer dig aldrig och vi kommer alltid att sakna dig! Februari 2016
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Om bloggenPå denna hästblogg får ni följa med mig i vardagen med psykisk ohälsa, egna hästar och eget stall. Kommer inte att försköna något utan ni kommer att få se verkligheten när allt går bra som dåligt. Och att inte prata om när saker går sönder och behöver repareras... Men jag kommer ju också såklart att bjuda på allt det positiva som ett eget litet stall innebär, och bjuda på tips om ridövningar, fakta, stalltips, visa min utrustning, lite DIY av träningsmaterial och alternativ när man inte har tillgång till ridbana och såklart utvärdering av träningspass. Och kommer bjuda på allt med en gnutta humor. En riktig hästig blogg helt enkelt! Arkiv
Augusti 2018
Kategorier
Alla
|